Försök att läsa Montaigne: ur första kapitlet.

1570  säger Michel de Montaigne upp sitt ämbete: han har jobbat i närmare 15 år som jurist vid det lokala parlamentet i Bordeaux. I februari 1571 är han 38 år och han har kommit fram till att det är dags att dra sig tillbaka till sitt gods, som ligger på landet utanför Bordeaux och som gett honom hans namn: Montaigne. Det såg (och ser också i dag) medeltida ut, en kringbyggd gård med två torn som bevakar infarten. Det ena av dessa torn inreder Montaigne till sitt, i det andra huserar hans fru. Hans torn har tre våningar, längst ner ligger ett litet kapell, på mellanvåningen ett rum där Montaigne sover när han vill vara ensam. Överst ligger det största rummet, som får ljus av tre fönster. Där placerar Montaigne sitt skrivbord och sitt bibliotek, som var ett av traktens och tidens största, till stora delar övertaget från hans avlidne vän Étienne de La Boétie. I takbjälkarna ristar han in deviser från sina favoritförfattare. 

Montaigne vill ha en plats där han kan dra sig undan världen, vara för sig själv och ägna sig åt sina tankar. ”Den lilla rest av livet” han har kvar, skriver 38-åringen i kapitlet ”Om ensamheten”, vill han ägna åt sig själv. Han vill njuta det som renässanshumanisterna gärna kallade sitt otium, sin fria tid  – men ett otium cum litteris, en fritid med böcker. Han vill sluta som offentlig person för att istället odla sin privata person. Tornet är platsen för denna reträtt, tornrummet är hans arrière-boutique, som han kallar den, hans ”inre rum” bakom pliktbutiken: ”vi måste reservera ett inre rum för oss själva som bara är vårt, fullkomligt fritt, där vi upprättar vår verkliga frihet, vår viktigaste tillflyktort och ensamhet”. Butiken bakom butiken betyder således hans privata och pliktbefriade tillhåll undan och bakom världens och familjens och godsets affärer. Alldeles privat är ändå inte tornet: längst ner ligger ju ett kapell, där Montaigne kan titta in för att hålla fred med sin gud. Det översta och största rummet verkar som det mest använda och mest älskade; det är Montaignes verkliga reträttplats, på en gång hans mest privata utrymme och hans mest offentliga, platsen för hans ”fritid med böcker” där han kan läsa och skriva. Där, under överinseende av takbjälkarnas deviser och med böckernas hjälp, skall han pröva sig själv i skrift.     

Montaigne tar ett steg tillbaka, han drar sig undan och han börjar skriva. En betydlig del av sitt resterande liv ägnar han åt sin essäism, dvs åt att skriva i den form han själv kallar essä. När han dör, 1592, har han skrivit tre band essäer om ca 1500 sidor, uppdelade i 107 kapitel, det kortaste på en sida, det längsta på närmare 300. De första två banden gavs ut under hans livstid, först 1580, det tredje bandet kommer ut 1588 tillsammans med de två första, som då utvidgats. 1595 utkommer alla tre delarna och inkluderar nu de många tillägg, som Montaigne skrivit in i det s.k. Bordeaux-exemplaret, dvs sitt handexemplar av 1588 års utgåva. Utgivare är Mlle de Gournay, som Montaigne under sina sista år gjort till sin fosterdotter. Montaignes essäer når snabbt en oväntad spridning och översätts till flera språk. Fram till mitten av 1600-talet kommer en ny upplaga vartannat år. 1676 sätts essäerna på katolskt index över förbjudna böcker och Montaigne-läsningen tar en historisk paus på ett femtiotal år. En bit in på 1700-talet kommer utgivningen igång igen och Montaigne fortsätter att ges ut, översättas och läsas, i vår egen tid mer än någonsin.

Varför tog Montaigne steget tillbaka? Vad fick honom att börja reflektera över sig själv och pröva sig själv i essäns form? Varför ville Michel, sieur de Montaigne, en välbärgad adelsman mitt i livet, avstå från samhällsplikter, karriär, hovliv och vad som annars kunde bjudas, för att istället ägna sig åt något så opassande för en adelsman som lärda mödor? Och något så ovant och okänt som sig själv. Och vad fick honom att kalla denna märkvärdiga verksamhet för essä?

Enkla svar finns inte på dessa frågor men flera möjliga svar finns utspridda i essäerna och några av dem skall prövas här. Men låt mig först slå fast det originella i Montaignes företag. Att ta steget tillbaka från världens affärer var väl inte helt originellt (även om det var ovanligt för en adelsman). Klosterliv hette det väletablerade sättet att dra sig undan världen (även om åtskilliga kloster säkert var ganska ”värdsliga”). Men klosterlivet hade en religiös motivering: att avstå från världen var en gudsväg. När Montaigne ristar in devisen epexw, jag avstår, i en takbjälke gör han det inte för att han vill avstå från världen och därmed närma sig Gud. Snarare vill han avstå från att fälla förhastade omdömen och därmed komma närmare sig själv. Introspektion och självgranskning var heller inte okända fenomen: från grekernas delfiska orakel kom uppmaningen känn dig själv – som Montaigne gärna citerar -  och under tidig medeltid granskade kyrkofadern Augustinus sig själv i sina Bekännelser. Talrika kristna mystiker hade utvecklat introspektionen till en kunskapsväg. Men den religiöst motiverade självgranskningen handlade egentligen om att komma bort från sig själv; Montaignes version var snarare att komma fram till sig själv genom att konstruera sig själv i skrift. När han gav namnet essä åt detta företag var det i alla händelser alldeles originellt. Själva ordet var förstås inte okänt – det går tillbaka på medeltidslatinets exagium, som har med ”mått” och ”våg” att göra (ordet är besläktat med det klassiska examen). På Montaignes tid betydde essä ungefär övning eller smakprov. Ordet fanns också som verb och betydde ungefär: pröva, testa. När Montaigne började skriva använde han ordet essä främst som ett aktivt verb som beskriver hans sökande och prövande skriverier. Men efter några år av essäistisk verksamhet kommer han också på att kalla resultatet för essä. Ordet samlade då upp hans skrivande aktivitet med de erfarenheter han gjort sig under skrivandet till att beteckna det skrivna: en essä står både för en aktivitet och ett resultat. Under hans livstid gavs essäerna ut under titeln Essais – obestämd form för ”försök” och ”erfarenhet” – men i den första upplagan efter hans död kallades de redan, i bestämd form, för Essäerna, Les Essais. Därmed var genren essä född.