Mitt i litteraturen: ur inledningen

Dags för självrannsakan. Kanske är det åldern som lockar mig att se tillbaka. Jag tror visserligen inte på att ålder skulle vara ett argument för klok insikt, för även om flera år borde betyda tilltagande erfarenhet, så jämnar det ut sig med det sviktande minnet. Fast nog har jag närmat mig den där tiden som Montaigne kallar ”livets rest”. Och nog tar jag sakerna som de kommer och är, istället för hur de borde vara. Så kanske min självrannsakan främst handlar om att definiera och acceptera min aktuella situation.

 Eller också beror det på min akademiska position. Eller så är det min kritiska skolning som läsare av alltmer komplicerade texter som gör att jag förr eller senare måste granska min egen ”text”. Vilken orsaken än är, så är utgångspunkten för denna självrannsakande meditation en misstanke om att jag hamnat på fel spår, att mina litteraturkritiska ansträngningar varit missriktade och att jag borde ha gjort bättre och borde kunna göra bättre. Vilket inte bör missuppfattas som en klagovisa över min situation i liv och arbete. Tvärtom: efter 30 år som litteraturvetare, litteraturkritiker, litteraturläsare på heltid har jag samlat ihop till en livs- och arbetssituation, som jag inte vill ändra. Som professor i ”allmän litteraturvetenskap” har jag väl ingen upphöjd eller oantastlig position men det har jag heller aldrig drömt om. I gengäld har jag utrymme för egna initiativ och lustar, möter oftast god respons på det jag gör som pedagog och handledare och administratör, är tillräckligt efterfrågad för att inte känna mig undanskuffad eller bortglömd, kan någorlunda disponera min tid och bereda plats för att skriva. Får numera en smula erkänsla för det jag skriver och kan dessutom, i kraft av detta skrivande, upprätta välbehövlig distans till ämbetet och till hela Akademia. Naturligtvis drabbas jag av smärre smälekar: motstånd mot enkla förslag, kollegors likgiltighet, adepters frigörelse (på min bekostnad), rasering av mina akademiska konstruktioner (som jag ändå övergivit). Men värre har det varit: skulle jag börja rada upp förtretligheter under min tid som akademisk skribent, så blev listan lång, utan att jag kan vara säker på att jag kan göra en enda oförrätt begriplig och intressant, knappt ens för mig själv. Men varför skulle jag ödsla tid och störa mitt jämnmod med slika kataloger? Denna självrannsakan skall inte handla om vad andra gjort emot mig, utan vad jag har gjort och varför.

  Kritisk granskning av den egna verksamheten har aldrig varit någon gynnad verksamhet i Akademia, där man istället lägger ner mycket tid på att granska andra. I gengäld har litteraturen alltid varit en favoriserad plats för tillbakablickar och reflexion, och det är ju litteraturen som har varit och är min angelägenhet. Redan en hastig blick på min egen samlade verksamhet väcker misstanken att jag s.a.s. beledsagat den litterära utvecklingen under samma tid. Och att således min självrannsakan inte enbart har personliga orsaker utan också hänger samman med litteraturens aktuella utveckling – inte så att litteraturen just nu skulle premiera självreflexion men väl att den utvecklats på ett sätt, som gör att jag måste definiera min verksamhet på nytt. Kanske de påfallande förändringarna i mitt skrivsätt och mina preferenser under 30 år inte bara handlat om en privat eller en akademisk utveckling utan lika mycket om en litterär? Och att den litterära utvecklingen också varit social och politisk? Sådan är i alla händelser den misstanke, som jag här skall odla genom att i detta inledningskapitel ge en kritisk resumé av min samlade verksamhet. Efter denna självrannsakande presentation går jag i bokens huvudkapitel, det andra, närmare in på stationerna i min litterära resa: i kronologisk ordning gör jag sex återbesök hos verk och författare som jag har ”arbetat” med, som man säger, funderar över vad det kan ha varit som fick mig att stanna upp i just den litteraturen, vad jag gjorde med den och vad jag kunde ha gjort med den, vad jag då borde ha förstått och idag möjligen förstår. I avslutningskapitlet summerar jag denna 30-åriga litterära resa under rubriken ”prosa”, vilket betyder att jag försöker tänka både litteraturen och mitt eget bidrag till litteraturen under ett perspektiv som för mig är nytt. Det kan inte hjälpas att denna avslutning blir lika spekulativ som självhävdande: där försöker jag nämligen finna litteraturkritikens och litteraturens aktuella mitt – och vad som är mitt i litteraturen.