Försök att läsa Nietzsche: ur Inledningen

När Nietzsche dog 1900 var han redan en berömdhet. Till detta bidrog nog hans sammanbrott i Torino i januari 1889, av allt att döma orsakat av en hjärnsjukdom, som snabbt tömde hans intellektuella kapacitet innan några slaganfall dessutom förlamade delar av hans kropp. Under hans sjukdomstid tog den företagsamma systern Elisabeth Förster-Nietzsche hand om utgivningen av hans skrifter samt började bygga upp det ”Nietzsche-arkiv”, som skulle forma Nietzsche-bilden ända in i våra dagar. Situationen var gynnsam för utvecklingen av myter och fantasier kring den tystnade filosofen – inte minst beroende på att han själv hade ägnat så stor energi åt att sprida mytologiserande självbilder.

  I mitt avslutande kapitel tar jag upp några av dessa föreställningar, bilder och myter. Någon receptionshistoria behöver jag inte skriva, men kan nöja mig med att konstatera att knappast någon tänkare sedan Platon blivit så allmänt bekant. ”Nietzsche” är ett slags begrepp som  signalerar en besvärande och modern problematik också för den som inte läst ett ord av honom. Ungefär som ”Kafka” i litteraturen. Ännu, ja inte minst idag, utlöser ”Nietzsche” motstridiga reaktioner: det finns absolut ingen konsensus om vare sig myten ”Nietzsche” eller om filosofen Nietzsche eller om skribenten och författaren Nietzsche. Mitt intryck av den livliga kommentarlitteraturen är snarare att det pågår en revirstrid, där filosofer kappas med litterater och feminister och sociologer och idéhistoriker om att få lägga beslag på den rätte Nietzsche. Och där olika slags filosofer strider om den rätta uttolkningen, så att Nietzsche idag kan presenteras som t.ex. platoniker, metafysiker, anti-metafysiker, hermeneutiker, semiotiker. Medan han i det allmänna medvetandet förblir t.ex. ”livsfilosof” eller ”nihilist” med ”guds död” på programmet. På sätt och vis stämmer det som Nietzsche själv förutsåg i sitt allra sista brev innan (eller under) sammanbrottet: att han är dömd att ”underhålla nästa evighet med dåliga vitsar”. Men man kan samtidigt få intrycket att Nietzsche-läsningen inte bara är vital utan att den just har börjat.

  Också i Sverige finns en vacker tradition när det gäller att läsa, kommentera och översätta Nietzsche, alltifrån Strindberg, som växlade några brev med filosofen hösten 1888 och Ola Hansson, som (på tyska) skrev en av de första kommentarböckerna. Ernest Thiel reste efter filosofens död ett av Nietzsche-kultens vackraste monument. Det vilar en bister ironi över att bankiren Thiel bidrog till det Nietzsche-arkiv, som sedermera skulle tas i antisemitiskt bruk; på Thielska galleriet hänger i alla händelser Edvard Munchs magnifika porträtt av Nietzsche, strax intill samme konstnärs tvetydiga bild av systern Elisabeth; i ett tornrum kan man dessutom beskåda tänkarens dödsmask. Munch hade aldrig sett mannen och porträtterar därför myten Nietzsche, som i hans version blev både melankoliker och expressionist. Sporadiska Nietzsche-översättningar har kommit under hela 1900-talet, nu pågår också utgivningen av Nietzsches samlade skrifter på svenska och denna bok kan betraktas som introduktion eller appendix till detta storverk.

  När jag nu bidrar till den svenska traditionen och tar del i dagens revirstrider, sker det inte i förhoppningen om att kunna rensa templet eller att kunna ge någon definitiv Nietzsche-bild – tvärtom tyder mina observationer på att Nietzsches på en gång öppna och labyrintiska skrivsätt inte medger några ”definitiva” ståndpunkter. I det lekfullt allvarsamma skrivsättet ligger också Nietzsches påfallande aktualitet: det räcker med att läsa några av hans samtida,  t..o.m. hans ungdoms förebilder Schopenhauer och Wagner, för att slås av den omständliga, pedantiska och sentimentala tyskan och därmed också förbluffas över Nietzsches förmåga att vitalisera och modernisera  prosan. Jag vill således presentera Nietzsches som en radikal förnyare av stil (kap. 1). Därtill vill jag aktualisera sådant som har försvunnit i myten ”Nietzsche” och som är underbetonat också i dagens kommentar-litteratur: hans dietlära inklusive hans syn på utopisk gemenskap (kap. 2), hans dansant-musikaliska estetik (kap. 3), hans sceniskt-dramatiska självbilder (kap. 6). Däremellan tar jag upp sådant som är livligt diskuterat i den filosofiska receptionen: Nietzsches kunskapskritik, hans utkast till en fenomenologi, hans kritik av subjektet (kap. 4) samt hans ”lära” om den eviga återkomsten, därmed hans katastrofalt tillspetsade syn på tid och kris (kap. 5). Allt som allt försöker jag förmedla mitt intryck av Nietzsche som en rastlöst experimenterande tänkare, som prövar sig själv, sitt språk, sin tid i dramatiska, hyperboliska och utopiska former.

  Min presentation skiljer sig från tidigare svenska försök liksom från de flesta andra genom att utgå från hela Nietzsches författarskap, inte bara hans utgivna verk och hans många brev utan också hans stora Nachlass, dvs hans efterlämnade anteckningar, som först i vår tid fått en någorlunda tillfredsställande utgivning. Till hans författarskap räknar jag allt han skrev innan sjukdomen tog honom vid 44 års ålder: det betyder ett block av tidig produktion (självbiografiska utkast, filologiska arbeten), sex band utgivna arbeten av filosofisk halt, sju band efterlämnade anteckningar, åtta band brev.. Denna textmassa försöker jag att se som en helhet, i vilken jag gör tematiska snitt på sätt som just antytts. Jag inviterar förhoppningsvis inte bara till att läsa Nietzsche men försöker också i varje kapitel att läsa och citera hela Nietzsche. Därmed underbetonar jag de enskilda verkens suveränitet och säregenhet, något som jag i någon mån försöker kompensera genom att avsluta varje kapitel med en Kommentar, där jag går lite närmare in på ett enskilt verk, ett textavsnitt eller ett text-komplex. Hela boken avslutas med en kort krönika över Nietzsches liv och verk, som kan användas till kontroll av de biografiska och bibliografiska informationer, som jag förutsätter eller anspelar på i den löpande framställningen.