Resa och skriva: ur kap. 11, Resereflexioner

  Resan bereder vägen för berättelser. Mer än så: den har också väl alltid, som aktivitet, som motiv, som metafor, inviterat till funderingar, reflexioner, vardagsfilosofi. Som avslutning på denna bok tillåter jag mig att stämma in i kören. Jag ska kort sagt ägna mig åt att filosofera över resan på ett sätt som kanske underbetonar den moderna reseberättelsens modernitet för att istället flagga med något så dubiöst som människans – och skrivandets, och resandets - eviga villkor. Min vana trogen företar jag denna expedition på litterärt vis: jag har helt enkelt vaskat fram ett antal pregnanta formuleringar från författare som rest och som funderat på detta att resa och att skriva om resan. De flesta (men inte alla) författarna har behandlats utförligare tidigare; dessa avslutande kommentarer handlar det om att runda av den litterära rättvisa som nu inte tillkommer författarna men själva resan.

  Filosofi

  Med en lättköpt metafor kan livet kallas resa: livsresan. Därmed underförstås att livet är rörligt och föränderligt, som resan, och att resan, som livet, har distinkt början-födelse-avresa och ett lika uppenbart slut. Som därmed kan kallas för hemkomst. Den originellaste versionen av denna slitna metafor anfördes i mitt fjärde kapitel: ”Livet är en experimentell resa som företas ofrivilligt.” Så skriver Fernando Pessoa, eller rättare sagt hans heteronym Bernardo Soares, i Orons bok. Innebörden är väl att vi reser, vare sig vi vill eller ej, och att den fysiska resans förflyttningar bara är ornament på den inre resa som är livet. Vilket också kan tolkas som att den fysiska resan ingalunda är den egentliga resan, som man istället företar sig i sitt dagliga leverne och kanske i sina reflexioner över resan. Men lägg märke till att Pessoa har opererat bort den riktning och därmed den ändamålsenlighet, som annars ligger så nära till hands i metaforen ”livsresan”: i Pessoas ofrivilliga experiment finns inget mål, ingen hemkomst, ingen död. Istället finns bara den osäkerhet som varje resenär kan uppleva på varje stadium av en resa och som reseberättaren kan gestalta som främlingsskap, som osäkerhet, som vilsenhet, som överväldigande intryck, som allt utom säker kunskap om var man egentligen befinner sig och varför.

  ”Början och slutet är bara två punkter på vägen. Det är själva resan som räknas.” Så uttrycker sig Ma Jian under sin kinesiska resa. Det verkar vara ett sätt att säga det som det tidigare citatet antydde: att den verkliga resan saknar riktning. Och att livsresan saknar mål men därför inte mening; meningen är förborgad i den aktivitet som det är att leva och att resa. Kanske Ma Jian knyter av till en tradition som vi i Västerlandet förknippar med Österlandet och buddhismen (fast visdomsorden inte utan vidare gäller honom själv: hans resa irrar visserligen väldeliga men den riktar ändå in sig på hemkomst.) Och kanske Pessoa / Soares radikaliserar en sådan hållning i en riktning som man vill kalla existentialistisk: att livsresan kallas ”experimentell” indikerar att utfallet på intet sätt är givet; och att den företas ”ofrivilligt” tyder på att den som företar den så att säga är utkastad i den tillvaro, där man aldrig kan veta vad nästa stund eller plats eller station bjuder.

  Men om Pessoa / Soares har ett modernt, man vill säga Becketskt tonfall, så finns där också en så att säga klassisk antydan om att den fysiska resan bara är en flykt från den egentliga livsresan, som är mental eller imaginär. Och Pessoa är förstås inte den förste som kastar fram en sådan tanke. Sara Wheeler citerar under sina antarktiska resor i Terra Incognita en rad från Horatius, epistel I: 11: Caelum non animum mutant qui trans mare currant. Och översätter fritt: ”Du kan fly så långt du bara vill men du kommer aldrig undan dig själv.” (En närmare översättning skulle vara: ”Himmel men inte själ byter den som seglar över havet”) Tanken kunde utläggas som att den fysiska resan är ett meningslöst tidsfördriv eftersom den aldrig kan göra resenären till en annan än den han eller hon ändå är; eller kanske att resan visserligen är överflödig men ändå kan tjäna som illustration och demonstration av människans villkor.

  På denna punkt är emellertid mitt intryck att den moderne resenären anmäler en avvikande mening: det kanske inte finns så många som verkligen förändras av att resa (hur mäter och värderar man sånt?) men där finns avgjort en ambition som riktar sig mot den andra och det Andra, som handlar om att beblanda sig och kanske bli en annan, en ambition som jag har summerat under den neutrala termen interaktion. När Nicolas Bouvier möter en resenär som vet vad han vill med sitt resande förundrar han sig över att vederbörande så lite låter sig påverkas av sin omgivning: ”Han har visst sett hela Europa, Ryssland, Persien, men utan att någonsin vilja skänka ett uns av sin integritet åt resan. Ett förbluffande program!” Det hade inte varit lika ”förbluffande” några år tidigare, t.ex. i en miljö som Joseph Conrad ironiskt skulle kalla outpost of civilization och där man förväntade sig att hitta oklanderligt klädda engelska imperiebyggare med afternoon tea och cricket på programmet, när maktutövningen så tillät. Och kanske borde vi inte förbluffas idag, när Västvärlden har en benägenhet att upphöja sina egna seder och traditioner till universellt förpliktande. Den moderne resenären framstår i gengäld som en ambassadör mellan kulturer. Visserligen reser han utan annat uppdrag än att själv utsätta sig för det främmande; i gengäld berättar han om sin resa och öppnar därmed för en interaktion som går utöver honom själv.

  Det går heller inte att bortse från möjligheten att man inte bara reser för att utsätta sig för det främmande Andra utan också för att slippa det Egna. Paul Fussell skriver lakoniskt att ”avresan bärs fram av övertygelsen att England är obeboeligt eftersom det inte är som utomlands”. Han syftar till mellankrigstidens engelska resenärer men otaliga senare resenärer skulle gärna skriva under. En annan av reselitteraturens analytiker, Casey Blanton, lyfter fram romanresenärerna Jack Kerouac och Paul Bowles som slående exempel på ett dilemma som jag har lust att utnämna till konstitutivt för den moderna reselitteraturen: ”hur finna det annorlunda [otherness] i en värld som domineras av det likartade [sameness]”. Jenny Diski verkar treva efter något sådant redan i sin boktitel Stranger on a Train (2002) och hon försäkrar att hon lockas av den långa tågresans erfarenhet av att vara ”en främling bland främlingar på ett tåg som söker kontakt med andra främlingar”. Danske Carsten Jensen, som gärna filosoferar över sitt omfattande resande, beskriver denna lockelse så här:

Det er ikke sådan, at man er usynlig, fordi man rejser, men man er synlig på en særlig måde. Alle ser på én, ja, de ser ikke, de glor, men de glor på en som en fremmed, og av en fremmed forventer de ikke, at han kender eller overholder deres moraliske forskrifter og normer, og hans egne har de intet kendskab til, ja, de har måske endog mistanke om, at han slet ingen har. Vi tænker måske om den fremmede: Han har en anden moral, men det, vi mener, er : Han har ingen – fordi vores er den eneste. Og er det ikke i det fremmede, at vi selv helst går på bordel og begår vore forbrydelser, for der kender ingen os, og vi tilgiver derfor lettere os selv?

  Poängen med att ”vi” begår ”våra förbrytelser” som en främling i det främmande skulle väl vara att resans möte med det Andra betyder att jag blir, eller kan bli, en annan. Jag försätts i ett slags friläge, som betingas av att jag inte längre är hemma men att jag inte heller är bunden av de normer som gäller där borta. ”Förbrytelserna” skulle väl antyda att ett sådant friläge kan vara destruktivt eller hotande men Jensen framhåller också att det kan vara lockande; han talar om ”impulsernes herredøme” och känslan av ”min egen fuldstændig plastiske formbarhed.” Jagets friläge flyter samman med det som Pessoa kallade en ”experimenterande resa” och låter ana det oemotståndliga perspektivet av ett nytt jag. Kanske den moderne resenären söker befrielse från sitt jag? Söker ett nytt jag? När Graham Greene ger sig ut på sin Journey without maps är det också tal om en mental resa och att både den afrikanska kartan är lika godtyckligt fördomsfull som den själsliga kartan betyder att båda kan ritas om

  I förhållande till förhoppningen om ett nytt eller återfött jag drabbas dock de flesta resenärer av frustration och resignation. Eventuella jag-förändringar sammanfaller med resan också i den meningen att de är tillfälliga och åtminstone i efterhand, när väl resan tagit slut, framstår som skenbara. ”Alltid menar man på resor att man fullständigt har förändrat sig. Att ingenting längre är vad det var.” Så skriver Juli Zeh efter sina bosniska äventyr, bara för att tillägga: ”Hemma väntar det gamla självet i fåtöljen och bereder en ett glupskt mottagande.” Hennes konklusion blir emellertid inte att allt återgår till det gamla när man väl kommer hem. Snarare att ambassadören-resenären hamnar i ett slags mellanläge, som inte är Carsten Jensens friläge utan istället beskrivs så här: ”Jag känner mig som om landet rest igenom mig och återvände hem, medan jag blev kvar, med hängande armar. Berest.” (263)

  Att resan och det främmande Andra sålunda tar kommandet ansluter till den andra halvan av Pessoas maxim: att livsresan företas ”ofrivilligt” och att man således utsätts för erfarenheter som inte kan förutses eller styras. Nicolas Bouvier säger något liknande när han i inledningen till L’usage du monde ser tillbaka på sin moderna grand tour. ”Resan är inte sen att bevisa att den är självtillräcklig. Man tror att man ska göra en resa men strax är det resan som gör dig, eller kör över dig [le voyage qui vous fait, ou vous défait].” 

  Vem är då resans subjekt? Eller vad? Kanske kan förväntningar och besvikelser balanseras om man tänker sig att resan varken styrs av resenären själv, eller av själva resan, utan snarare av resans situationer. Avresan, ankomsten, hemkomsten är några uppenbart viktiga situationer, som reseberättelsen knappast klarar sig utan; och jag vill också nämna vilopauserna: rasten, natten, festen, härbärget. Eller vi kanske borde territorialisera resan och utnämna den främmande marken eller mötesplatsen till den avgörande punkt i berättelsen där någonting kan ske. Eller själva mötet som den plats eller punkt där friktion kan uppstå; mötet som den contact zone, med Mary Louise Pratts ord, där annars åtskilda subjekt och projekt kolliderar i tid och rum, där resenären möter det främmande, det Andra. I kapitlet ”Imaginära resor” citerade jag Roland Barthes, som så att säga signerar sin japanska resa i Tecknens rike med att i japaniserad handstil anteckna: ”Men vad är det väl, att resa? Att möta [Rencontrer]. Det enda ordförrådet av vikt är mötets [celui du rendez-vous].” De franska orden, som jag satt i parentes, markerar tydligare än våra, att mötet innebär friktion, att stöta emot, dra in sig själv och kanske sätta sig på spel.

  Långtifrån alla resenärer öppnar sig för det möte, där de sätter sig på spel. De flesta är väl som den resenär som Bouvier förundrar sig över och som inte gärna avger ett uns av sin ”integritet”. Varför, å andra sidan, resa om man nu inte är beredd på mötets möjligheter? Har vi kanske, som Bruce Chatwin spekulerar i The Songlines, en migratory urge som tvingar oss att röra oss som flyttfåglar över jorden? Ingår kanske vårt resande, i stort och smått, i det som Harry Martinson utnämner till världsväxlingsplanen och som förr eller senare förverkligar människan som universell istället för nationell och lokal? Eller är kanske resandet bara ett sätt att undvika den ro som kan tänkas vänta vid hemkomsten, den vila som också kan stavas död?

  Det går förstås inte att besvara sådana frågor med giltighet för all modern reselitteratur. Jag påminner återigen om att reseberättelsen knappt kan kallas en ”genre” med tanke på att varje reseberättare måste upprätta sitt eget kontrakt, där villkor, investeringar och utfall kan vara högst olika. Men jag medger att jag främst fascineras av de berättelser där resenären stannar upp i ett möte som kan vara planerat men som ändå verkar bära på det okända, så att vi kan föreställa oss att resan, och därmed livet, är ett experiment vars resultat inte är givet på förhand.