Självframställningens aktualitet

  Självbiografi, självporträtt,  memoar, minnen, vittnesmål, bekännelse … de litterära strategierna för självframställning är många och de har inte förlorat sin aktualitet. Mitt omedelbara intryck är istället att dagens författare prövar båda gamla och nya vägar för att skriva om sig själva –  för att konstruera sig själva i skrift – och att resultaten har publikt gensvar. Det är inget mystiskt med detta: självframställningen är litteraturens sätt att kanske inte besvara men åtminstone diskutera den fundamentala frågan Vem är jag? Och frågans relevans i modern tid är likaså uppenbar: kanske hänger det ihop med att territoriella förskjutningar och folkförflyttningar verkar tillhöra det moderna livets villkor, som därmed utvecklar den problematik man brukar förknippa med diaspora, med kollektiv och individuell identitet. Därtill kommer en postmodernt aktuell accent, där jaget betingas av en estetisk process: där jag själv uppfattas som resultat av self-fashioning eller human design. Och det är väl inte omöjligt att den litterära självframställningen tillfredsställer ett lika nostalgiskt som medialt behov av tydliga författarpersonligheter. - Alla dessa kulturhistoriska aspekter av den litterära självframställningen kommer att kommenteras kontinuerligt i denna bok medan jag i denna inledning ger en överblick samt presenterar mina spekulationer kring det att skriva (om) sig själv.